Nedan följer den intervju som Mohamed Omar gjorde med Mahmoud Aldebe i juni 2009. Intervjun pulibcerades på bloggen alazerius.wordpress.com, som tyvärr inte länge finns tillgänglig. Vi tycker intvjun är unik och ger en värdefull inblick i Muslimska Brödraskapets sätt att tänka och verka, därför vill vi härmed åter göra den tillgänglig för svenska läsare.
En anda av broderskap – intervju med Mahmoud Aldebe
Mahmoud Aldebe kom till Sverige på 70-talet. Han är ordförande för Sveriges Muslimska Förbund (SMF), som är landets största muslimska organisation med mer än 70 000 medlemmar. SMF bildades 1981 och har 68 medlemsföreningar.
Aldebe är ett känt ansikte utåt och en gammal aktivist med mycket erfarenhet som har många järn i elden. Det finns skäl att lyssna på honom. Vi träffas på ett café vid Klara kyrka. Ute i sommarregnet står Nils Ferlin och röker…
Det blir inget långt samtal eftersom Aldebe har bråttom till ett möte på regeringskansliet med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth för att diskutera Jan Björklunds och Nyamko Sabunis märkliga utspel i Dagens Nyheter om ”sexundervisning” i skolorna.
MO: Du kom till Sverige i slutet på 70-talet, ungefär då jag föddes. Det har hänt en hel del sedan dess. Vi muslimer har blivit betydligt fler, men tycker du att muslimerna även har gjort kvalitativa framsteg under de senaste trettio åren?
MA: Som sagt, muslimerna är betydligt fler nu än på 70-talet, men det är inte mängden det handlar om utan om vad vi har gjort för islam och för det svenska samhället.
Allt vad muslimer gör är inte islam. Många muslimer skiljer inte på sina vanor och islams egentliga budskap. Mycket av det som muslimer har gjort under 70, 80 och 90-talet är inte representativt för islam. Det är olyckligt när islam bedöms efter muslimers agerande. Varje enskild muslims åsikter ses tyvärr som ett uttryck för islam oavsett vad denna person har för legitimitet inom samfundet.
I över tre decennier har muslimer stått ut med förföljelser, våld och främlingsfientlighet. I det nuvarande politiska läget finns bara två alternativ; att vänta på den slutliga undergången eller att försvara sin existens.